Erik, Jag älskar dig!

5 timmars telefonräkning
på en dag, på en kväll
självklart! du beövde prata

4 av dem timmarna satt vi nog mest tysta...
men att veta att det finns nån däär, ifall att jag skulle komma på nåt att prata om.
Eftersom det var du, så skulle det ju inte spela någon roll vad det var jag ville prata om. Eftersom det var du.

Jag berättade saker som jag helst inte pratar om, jag berättade saker som inte många vet,
jag berättade obetydlliga saker,
och jag berättade att jag älskade dig.

Du stod mig nära, och berättade för mig.
du berättade om dagen
om tjejerna, om filmer, om kompisar..
men du berättade aldrig nånting obetydligt. Eftersom det var du som berättade.

Jag älskar den pojke jag lärde känna.
Jag hatar den personen som tagit hans plats.
Hans yttre är detsamma, för det mesta
Hans inre, riktiga jag tror jag är detsamma.
Men jag vet inte, eftersom det är du.

Vi pratade skit om dina kompisar. skojjade om dem och mobbade dem.
Vi hade det kul ihop, Alltid.
Eftersom det var vi.

Du sa många gånger att du älskade mig. Men veckan efter var du som en främling. Någon ögonkontakt ibland. men mer var det inte.
När jag miste dig, trodde jag att vi fortfarande var sams. att vi inte skulle vara vänner officiellt, men att känslorna skulle finnas kvar.
Eftersom det var vi.

När jag sen inte såg ett leende på läpparna när våra blickar möttes, började jag undra om jag missuppfattat nåt.
Jag försökte kontakta dig via sms, men du svarade aldrig. Jag ville inte ringa, eftersom du kanske var med nån kompis. Men efter en rad sms, med jämna mellanrum, fick jag äntligen svar.
Eftersom det var vi.

Men svaret var inte som jag väntade mig, eller kanske, hoppades. svaret var inte "sitter vid datan, dd?" utan mer "låt mig vara jävla emo-hora"
Eftersom jag inte var beredd på ett sånt svar, så svarade jag oförstående "va?"
Jag fick tillbaka liknande svar som tidigare, men hoppades på att det var någon av dina kompisar som tagit din mobil.. Men.. för höga förhoppningar...

så svaren jag fick innehöll minst en gång "jävla emo, äckel" mm
Jag ringde upp för att bekräfta att det var dina ord, så fort du hörde att det var jag, la du på...
Jag började grina ännu mer än innan och ringde upp min älskade Hoppsan. <3
Du fanns inte längre. Du hade gett efter för att grupptryck.

I skolan finns fortfarande blickarna. Men aldrig ett leende åt mitt håll. Aldrig.
Och om du nu skulle le åt mig, skulle det vara pga ett skämt om mig.

Du ska veta att jag älskar dig så mycket man bara kan älska en människa. Och att du alltid kommer finns i mitt hjärta!
Jag älskar personen som var min vän, jag kommer alltid att älska honom.
Men jag kommer inte alltid att älska dig Erik..!
<3<3

tack för att jag fick skriva av mig <3